söndag 9 september 2012

Fly


Jag ser in mot det tomma rummet en sista gång, söker med blicken efter något som jag eventuellt har glömt. Det finns inget kvar. Jag tar några steg in, ställer mig i mitten, ser ut genom fönstret. ”Hallå!” säger jag högt rakt ut. Det ekar mellan väggarna. Jag vänder mig om och går ut från rummet, ut i den lilla hallen och öppnar ytterdörren för att för sista gången stänga och låsa.

Jag sätter mig i min grålackerade golf, lutar huvudet mot nackstödet och blundar i fem sekunder innan jag vrider om nyckeln i tändningslåset och backar ut från uppfarten.

Jag kommer snart ut på landsvägen, trycker plattan i mattan och kramar om ratten när jag susar fram i hastigheten 100 km/h. Det fladdrar till i magen av nervositet. På måndag börjar mitt nya liv, eller rättare sagt mitt liv börjar efter helgen.  Jag känner en tår som rinner ner längs kinden och torkar bort den med avigsidan av handen. Varför gråter jag? Jag har ingenting att sakna, inget annat än elände. Och mamma förstås; det/den enda jag kommer sakna från 29 år av liv, nej, 29 år av existens. Jag känner ett tryck över bröstet och kramar hårdare om ratten. Jag måste bort, bort, bort. Varför har jag inte gjort det här tidigare? Om en månad fyller jag trettio, varför gjorde jag inte detta för tio år sedan? Tänk, då kanske jag hade varit lycklig nu? Jag kanske hade planerat en stor fest för alla mina vänner till trettioårsdagen? Jag undrar om jag kommer ha funnit någon vän till dess, eller kommer det bli jag och mamma som sitter mittemot varandra vid köksbordet och äter en köpt tårta? Precis som de senaste 10 åren? Nåja, om det nu blir så kommer vi i alla fall sitta i min nya lägenhet och jag kommer prata om mitt nya jobb, mitt nya liv.     

Trycket över bröstet lättar. Jag kan inte låta bli att le, samtidigt som jag vrålar för full hals: ”Se upp! Här kommer jag! Linnea Anderssons liv börjar nu! Jaaa!”

8 kommentarer: