pusselbitar

En flicka sitter vid köksbordet i sitt hem. Hon har spridit ut bitarna från sitt nyinköpta pussel över hela bordet. Hon ser på bilden som visar hur pusslet ska se ut när det är färdigt och söker med blicken över bordet. Hon letar efter de två bitarna som ska vara i mitten. Hon hittar en, jämför den med bilden och håller den sedan i handen medan hon letar efter biten som passar in bredvid. Snart hittar hon en som hon provar. Näpp, den är för stor. Hon letar vidare och provar flera stycken innan hon hittar den som passar.

Flickan ser på sina två bitar och lägger ner dem mitt på bordet. Nu kan hon låta bilden växa fram.

 

Fjärilarna far hysteriskt runt i min mage. Jag ser på min vita klänning och sedan upp på min far som står bredvid mig. Hans ögon är glansiga. Han ler mot mig när han säger: ”Redo?” Jag nickar och tar hans utsträckta hand, låter honom leda mig genom gången mellan bänkraderna. Medan vi går låter jag blicken vandra över människorna som sitter i bänkarna. Den ena sidans människor känner jag väl igen. Jag vänder blicken uppåt, framåt och mina mungipor hissas upp. Jag vrider på huvudet och ser på min far innan jag återigen riktar blicken framåt.

Jag håller lite i den långa klänningen när jag går uppför de två trappstegen. När jag klivit upp ser jag på min far och han ler än en gång mot mig innan han släpper min hand.  Jag ser upp på min blivande man som, liksom jag själv, står där med ett leende på läpparna  och jag ser också en tår som letar sig ner längs den släta kinden.

Prästen börjar tala och vi vänder oss framåt, utan att kunna låta bli att snegla på varandra då och då.   

När prästen frågar mig om jag vill älska den här mannen tills döden skiljer oss åt är det som om jag reser 20 år bakåt i tiden. Jag minns plötsligt när jag var sju år och älskade att lägga pussel. Jag brukade alltid leta reda på de två mittersta bitarna först, för att kunna bygga vidare därifrån. Det är där jag står nu. Jag har hittat den andra pusselbiten och är redo, redo för att låta bilden växa fram…