Regn

En mörk gestalt går genom det piskande regnet. Jag undrar vem det är, vart personen är på väg. Jag kan inte ens se om det är en man eller kvinna, eller om personen är ung eller gammal på grund av den stora luvan som döljer huvudet. Det enda jag ser är en mörk, lång och smal gestalt som går genom regnet. Regnjacka och regnbyxor har personen på sig, det ser jag eftersom vattnet pärlar sig och rinner av gestalten. Tänk om... Min hals snörs åt. Tänk om det är en mördare? De brukar väl dra nytta av regn? Jag brukar höra det, ibland, om jag vaknar sent på kvällen och mamma och pappa sitter uppe vid tv:n och tittar på någon deckare. Jag brukar kunna höra hur regnet piskar inuti tv:n, hur mördaren utnyttjar regnet. Jag huttrar till och fortsätter följa gestalten med blicken. Jag ser en man komma gående rakt emot gestalten, han är dyngsur, ser ut som min hamster i förra veckan när han hade ramlat i toaletten. Jag kan inte låta bli att fnissa till över liknelsen, men jag blir snart allvarlig igen. Gestalten gräver nu efter något i fickan. Jag ser hur hans… eller hennes, vem det nu är, jag ser hur personen drar upp något ur framfickan på jackan. Snart får jag se vad det är. Hjälp! Mitt hjärta lägger i högsta växeln. Gestalten dra fram något glimmande, en kniv! Med uppspärrade ögon trycker jag näsan mot fönstret för att kunna se vad som händer. När mannen och gestalten möts ser jag hur mannens ansikte förvrids i en blandning av skräck och chock innan han segnar ner på marken. Jag ser hur blodet pumpar ur magen på mannen. Gestalten går vidare som om inget hade hänt. Jag vänder ner blicken och ångrar att jag inte tvingade mig själv att gå bort från fönstret. Jag känner en tår som rinner ner längs min kind och jag låter den fortsätta nedåt, likt regnet utanför. Plötsligt hör jag en knackning och vänder upp blicken mot fönstret igen. Mitt blod fryser till is i mina ådror och jag tappar nästan andan. Jag ser en mörk gestalt med en luva. Fortfarande kan jag inte säga om det är en man eller kvinna eftersom jag bara ser ett svart hål där ansiktet borde vara. Med ett skrik ramlar jag baklänges av stolen jag sitter på och väntar mig att snart känna det hårda golvet mot min rygg. Det känns som om jag faller i evighet och jag börjar undra om köksgolvet på något mirakulöst sätt försvunnit innan jag kallsvettig slår upp ögonen och inser att allt bara vara en dröm.