Jag sätter mig tillrätta i den bruna soffan. Datorn ligger
hopfälld på bordet framför mig och jag ler när jag minns gårkvällen. Allt bara
flöt på av sig själv, mina fingrar rörde sig över tangentbordet nästan av sig
själva. Jag skrev så tangentbordet brann och när jag läste igenom vad jag
skrivit tappade jag nästan hakan av förvåning. Det var ju så bra! Aldrig hade
jag skrivit något så bra! Nu jäklar skulle jag allt få till den STORA romanen!
Nu sitter jag här igen, med datorn uppslagen. Mitt hjärta
slår några extra slag, det är dags att fortsätta skriva på boken som kommer
göra JAN GIOULLI grön av avund! Jag, Amanda Svensson, ska visa hur en slipsten
ska dras. Jag trycker på on- knappen och det piper till i laptopen. Det
fladdrar till i magen. Jag är så peppad för att fortsätta att jag är nervös.
Jag skriver in lösenordet och två sekunder senare trycker jag på ikonen för
Word dokumentet jag skrev igår. Hjärtat tar ett extra skutt. Texten radas upp
framför mig på skärmen. Jag tänker att det nog är bäst att läsa igenom alltihop
innan jag forsätter, för att komma in i samma flow som jag var i igår.
Det känns som om mitt hjärta ska stanna när jag läser. Har jag skrivit det där?! Jag har aldrig
skrivit något så dåligt, en femåring skulle förmodligen skriva bättre! Hur
kunde jag tycka igår att den här skiten var bra? Ett vrål av frustration
slipper ur min strupe innan jag stirrar på skärmen igen och grips nästan av
panik. Här hjälper det inte ens med redigering.
Jag inser att det bara finns en sak att göra och i nästa stund sitter jag
framför en skärm och en blinkande markör med en skalle som känns lika tom som
pappersarket. Den stora romanen får vänta ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar