svamp

På hundklubben:

Instruktören: Jaha, vad har du för förväntningar med den här kantarellkursen?

Jag: Ja, min hund kan ju redan söka upp kantareller…

Instruktören: Varför går du då kursen?

Jag: Jag vill lära honom att inte äta upp svampen när han hittat den…

Minneslapp…

Varför heter det minneslapp?

Kanske för att en minneslapp…

Är en lapp som man  ska minnas…

Att skriva?

Hugga

Lika tråkigt som att ved hugga,

Lika kul att på dansbanan bugga!

Luft

Hjärtat bultar av nervositet. Jag springer ut från badrummet och kollar på klockan i hallen. Tjugo minuter har jag på mig. Jag rusar tillbaka till toaletten igen, tar snabbt på lite mascara, ögonskugga, rouge och läppglans. Jag drar en borste genom håret som lägger sig platt och ser fullständigt dött ut. Aaah! Jag hinner inte fixa mer! Jag måste ju göra ett gott intryck, på vår första utflykt och allt. Jag granskar mig själv i spegeln. Nåja, det duger väl. Jag ser åtminstone inte ut som ett troll.

Jag står i hallen och känner att paniken är ganska nära nu. Var är bilnyckeln?! Jag rotar runt i väskan, under mattan och i byrån- ingen nyckel. Var är den? Jag far runt med blicken i hallen. Hmpf, det är klart, varför letade jag inte där? Det är klart att nyckeln hänger på nyckeltavlan! Jag sliter till mig bilnyckel och husnyckel, slänger på mig jackan och väskan över axlarna, rusar ut, hoppar in i bilen och smäller igen dörren. Två gånger försöker jag stänga dörren utan att lyckas, på tredje försöket inser jag att jackan kommit i kläm. Jag vrider av mig jackan och slänger den i baksätet innan jag stänger förardörren och vrålar ut från uppfarten.

Tjugo minuter senare svänger jag in på hans gata och kryper fram för att hitta rätt hus. Nr 7 skulle det vara, vilket visar sig inte vara svårt att hitta eftersom jag ser honom stå och titta ut genom vardagsrumsfönstret. Han visar med en vinkning att han kommer ut, så jag lägger växeln i friläge och tar ett djupt andetag som uppenbarligen var extremt djupt eftersom en del av luften blåser ut, ja, ni vet, från fel kroppsöppning. I samma ögonblick ser jag honom komma gåendes med ett leende på läpparna emot bilen. Jag hissar upp mungiporna och öppnar passagerardörren i förhoppning om att det hinner blåsa in lite friskare luft innan han sätter sig. Knappast, ungefär fem sekunder senare glider han ner i sätet och stänger dörren igen. ”Jaha…”, säger han och tystnar en stund. Jag ser att det rycker lite i hans näsa innan han säger: ”Öh, har du haft en sådan där wunderbaum i bilen nyligen? Jag vet att det kan bli lite… extrem doft just i början?” Jag ser på honom och ler lite förläget innan jag sätter nyckeln i tändningslåset och vrider om samtidigt som jag säger med blicken riktad framåt: ”Ja, man vill ju göra ett gott första intryck.”  

Fly

Jag ser in mot det tomma rummet en sista gång, söker med blicken efter något som jag eventuellt har glömt. Det finns inget kvar. Jag tar några steg in, ställer mig i mitten, ser ut genom fönstret. ”Hallå!” säger jag högt rakt ut. Det ekar mellan väggarna. Jag vänder mig om och går ut från rummet, ut i den lilla hallen och öppnar ytterdörren för att för sista gången stänga och låsa.

Jag sätter mig i min grålackerade golf, lutar huvudet mot nackstödet och blundar i fem sekunder innan jag vrider om nyckeln i tändningslåset och backar ut från uppfarten.

Jag kommer snart ut på landsvägen, trycker plattan i mattan och kramar om ratten när jag susar fram i hastigheten 100 km/h. Det fladdrar till i magen av nervositet. På måndag börjar mitt nya liv, eller rättare sagt mitt liv börjar efter helgen.  Jag känner en tår som rinner ner längs kinden och torkar bort den med avigsidan av handen. Varför gråter jag? Jag har ingenting att sakna, inget annat än elände. Och mamma förstås; det/den enda jag kommer sakna från 29 år av liv, nej, 29 år av existens. Jag känner ett tryck över bröstet och kramar hårdare om ratten. Jag måste bort, bort, bort. Varför har jag inte gjort det här tidigare? Om en månad fyller jag trettio, varför gjorde jag inte detta för tio år sedan? Tänk, då kanske jag hade varit lycklig nu? Jag kanske hade planerat en stor fest för alla mina vänner till trettioårsdagen? Jag undrar om jag kommer ha funnit någon vän till dess, eller kommer det bli jag och mamma som sitter mittemot varandra vid köksbordet och äter en köpt tårta? Precis som de senaste 10 åren? Nåja, om det nu blir så kommer vi i alla fall sitta i min nya lägenhet och jag kommer prata om mitt nya jobb, mitt nya liv.     

Trycket över bröstet lättar. Jag kan inte låta bli att le, samtidigt som jag vrålar för full hals: ”Se upp! Här kommer jag! Linnea Anderssons liv börjar nu! Jaaa!”

pusselbitar

En flicka sitter vid köksbordet i sitt hem. Hon har spridit ut bitarna från sitt nyinköpta pussel över hela bordet. Hon ser på bilden som visar hur pusslet ska se ut när det är färdigt och söker med blicken över bordet. Hon letar efter de två bitarna som ska vara i mitten. Hon hittar en, jämför den med bilden och håller den sedan i handen medan hon letar efter biten som passar in bredvid. Snart hittar hon en som hon provar. Näpp, den är för stor. Hon letar vidare och provar flera stycken innan hon hittar den som passar.

Flickan ser på sina två bitar och lägger ner dem mitt på bordet. Nu kan hon låta bilden växa fram.

 

Fjärilarna far hysteriskt runt i min mage. Jag ser på min vita klänning och sedan upp på min far som står bredvid mig. Hans ögon är glansiga. Han ler mot mig när han säger: ”Redo?” Jag nickar och tar hans utsträckta hand, låter honom leda mig genom gången mellan bänkraderna. Medan vi går låter jag blicken vandra över människorna som sitter i bänkarna. Den ena sidans människor känner jag väl igen. Jag vänder blicken uppåt, framåt och mina mungipor hissas upp. Jag vrider på huvudet och ser på min far innan jag återigen riktar blicken framåt.

Jag håller lite i den långa klänningen när jag går uppför de två trappstegen. När jag klivit upp ser jag på min far och han ler än en gång mot mig innan han släpper min hand.  Jag ser upp på min blivande man som, liksom jag själv, står där med ett leende på läpparna  och jag ser också en tår som letar sig ner längs den släta kinden.

Prästen börjar tala och vi vänder oss framåt, utan att kunna låta bli att snegla på varandra då och då.   

När prästen frågar mig om jag vill älska den här mannen tills döden skiljer oss åt är det som om jag reser 20 år bakåt i tiden. Jag minns plötsligt när jag var sju år och älskade att lägga pussel. Jag brukade alltid leta reda på de två mittersta bitarna först, för att kunna bygga vidare därifrån. Det är där jag står nu. Jag har hittat den andra pusselbiten och är redo, redo för att låta bilden växa fram…

Manikyr

 

Manikyr, finns inte i kür,

Men kanske på Karin som vill få sina händer att skina,

Och det är väl ok,

Men går det inte lite långt,

När även lilla Anna,

Sitter där med naglar rosa och fina…

 

Vatten

 

De första nio månaderna lever vi i det. Sedan plaskar och simmar vi i det med högljudda glädjerop tillsammans med familjen eller kompisarna. Ibland skulle man kunna dö för att få ett enda glas av den färglösa vätskan. Allt för ofta gör faktiskt folk just det, antingen på grund av att det är för skitigt eller för att det helt enkelt inte finns.

Vi använder det när vi lagar mat. Vi rengör oss själva, våra kläder, hus och disk med det. Ibland gnäller vi över att det kommer ner lite för mycket av det från himlen; kanske medan någons hus i en annan del av världen just spolas bort med strömmarna av det, eller ett barn spolas bort från sin mamma.

Ibland kommer det ner och lägger sig som ett vitt pulver över våra gator och trädgårdar. Ibland känns det som småspik mot huden.

Vi kan inte leva utan det mer än några dagar. Redan efter några timmar av extrem brist börjar vi må dåligt.

Sländor och Jesus går på det.

Jag talar naturligtvis om vatten.

Detta livsviktiga och ibland underbara som är en stor anledning till att vi överhuvudtaget har kunnat utvecklas till dem varelser vi är här på jorden.

Vatten.

Jag ska aldrig mer klaga när gud gråter så jag får dra på mig galoscherna bara för att kunna gå ut och hämta posten på morgonen…

Regn

En mörk gestalt går genom det piskande regnet. Jag undrar vem det är, vart personen är på väg. Jag kan inte ens se om det är en man eller kvinna, eller om personen är ung eller gammal på grund av den stora luvan som döljer huvudet. Det enda jag ser är en mörk, lång och smal gestalt som går genom regnet. Regnjacka och regnbyxor har personen på sig, det ser jag eftersom vattnet pärlar sig och rinner av gestalten. Tänk om... Min hals snörs åt. Tänk om det är en mördare? De brukar väl dra nytta av regn? Jag brukar höra det, ibland, om jag vaknar sent på kvällen och mamma och pappa sitter uppe vid tv:n och tittar på någon deckare. Jag brukar kunna höra hur regnet piskar inuti tv:n, hur mördaren utnyttjar regnet. Jag huttrar till och fortsätter följa gestalten med blicken. Jag ser en man komma gående rakt emot gestalten, han är dyngsur, ser ut som min hamster i förra veckan när han hade ramlat i toaletten. Jag kan inte låta bli att fnissa till över liknelsen, men jag blir snart allvarlig igen. Gestalten gräver nu efter något i fickan. Jag ser hur hans… eller hennes, vem det nu är, jag ser hur personen drar upp något ur framfickan på jackan. Snart får jag se vad det är. Hjälp! Mitt hjärta lägger i högsta växeln. Gestalten dra fram något glimmande, en kniv! Med uppspärrade ögon trycker jag näsan mot fönstret för att kunna se vad som händer. När mannen och gestalten möts ser jag hur mannens ansikte förvrids i en blandning av skräck och chock innan han segnar ner på marken. Jag ser hur blodet pumpar ur magen på mannen. Gestalten går vidare som om inget hade hänt. Jag vänder ner blicken och ångrar att jag inte tvingade mig själv att gå bort från fönstret. Jag känner en tår som rinner ner längs min kind och jag låter den fortsätta nedåt, likt regnet utanför. Plötsligt hör jag en knackning och vänder upp blicken mot fönstret igen. Mitt blod fryser till is i mina ådror och jag tappar nästan andan. Jag ser en mörk gestalt med en luva. Fortfarande kan jag inte säga om det är en man eller kvinna eftersom jag bara ser ett svart hål där ansiktet borde vara. Med ett skrik ramlar jag baklänges av stolen jag sitter på och väntar mig att snart känna det hårda golvet mot min rygg. Det känns som om jag faller i evighet och jag börjar undra om köksgolvet på något mirakulöst sätt försvunnit innan jag kallsvettig slår upp ögonen och inser att allt bara vara en dröm.

 

Redigering

 

Jag sätter mig tillrätta i den bruna soffan. Datorn ligger hopfälld på bordet framför mig och jag ler när jag minns gårkvällen. Allt bara flöt på av sig själv, mina fingrar rörde sig över tangentbordet nästan av sig själva. Jag skrev så tangentbordet brann och när jag läste igenom vad jag skrivit tappade jag nästan hakan av förvåning. Det var ju så bra! Aldrig hade jag skrivit något så bra! Nu jäklar skulle jag allt få till den STORA romanen! 

Nu sitter jag här igen, med datorn uppslagen. Mitt hjärta slår några extra slag, det är dags att fortsätta skriva på boken som kommer göra JAN GIOULLI grön av avund! Jag, Amanda Svensson, ska visa hur en slipsten ska dras. Jag trycker på on- knappen och det piper till i laptopen. Det fladdrar till i magen. Jag är så peppad för att fortsätta att jag är nervös. Jag skriver in lösenordet och två sekunder senare trycker jag på ikonen för Word dokumentet jag skrev igår. Hjärtat tar ett extra skutt. Texten radas upp framför mig på skärmen. Jag tänker att det nog är bäst att läsa igenom alltihop innan jag forsätter, för att komma in i samma flow som jag var i igår.

Det känns som om mitt hjärta ska stanna när jag läser. Har jag skrivit det där?! Jag har aldrig skrivit något så dåligt, en femåring skulle förmodligen skriva bättre! Hur kunde jag tycka igår att den här skiten var bra? Ett vrål av frustration slipper ur min strupe innan jag stirrar på skärmen igen och grips nästan av panik. Här hjälper det inte ens med redigering. Jag inser att det bara finns en sak att göra och i nästa stund sitter jag framför en skärm och en blinkande markör med en skalle som känns lika tom som pappersarket. Den stora romanen får vänta ett tag till.