Hon sjunker
ned i den bruna tygsoffan, lägger upp benen på schäslongen och trycker på Tv:n.
Fångarna på fortets signaturmelodi hörs ut i rummet; ikväll är det lag tungviktarna
mot lag lättviktarna. Hon har alltid gillat programmet och följer intresserat
vad som sker på skärmen. Hon lyckas till och med glömma. Tills då det bryts för
reklam. Hon suckar lite och går ut i köket för att bred en kvällsmacka. Just
som hon ska börja skära några skivor av brödet går en kall kåre längs ryggraden
på henne. Hon lägger ned kniven, lutar huvudet mot skåpsluckorna och blundar.
Hon blundar så hårt att det flimrar i ögonen. En ensam tår rinner ned längs hennes kind och
landar på diskbänken. Det dröjer inte länge förrän hon sitter på golvet med huvudet
i händerna och tårarna hejdlöst rinnande; tårar som är av både lättnad och
rädsla. Hon försöker koncentrera sig på att andas djupt och långsamt, och lyckas
efter en stund lugna ner sig. Hon torkar tårarna med den nedre delen på t-shirten och ställer sig sedan upp för att skära några skivor av brödet, och
bre en skiva innan hon går och sätter sig i soffan igen. Just som hon ställer
ner tallriken och glaset med juice på soffbordet dyker Gunde Svans nuna upp i bild. Hon lutar sig tillbaka, tar ett bett i
smörgåsen och fortsätter följa jakten efter skatten.
Hon trycker
ut lite tandkräm och börjar noga borsta tänderna. När hon spottat och sköljt
munnen ser hon på sin egen spegelbild. Hon gillar inte det hon ser: en
trettiofemårig kvinna med brunt, tunt, rakt hår och bruna sorgsna ögon. Det var
inte såhär livet skulle bli. Hon trodde att hon skulle vara lycklig vid den här
tidpunkten. Hon trodde att hon skulle ha hus, en man som hon älskar och som
älskar henne och att de skulle ha två eller tre barn ihop. Hon stirrar på sin
egen spegelbild. Hennes underkäke börjar darra. Hennes händer börjar darra.
Hennes hjärta börjar darra. Hon vet. Det är alldeles glasklart.
