svamp

På hundklubben:

Instruktören: Jaha, vad har du för förväntningar med den här kantarellkursen?

Jag: Ja, min hund kan ju redan söka upp kantareller…

Instruktören: Varför går du då kursen?

Jag: Jag vill lära honom att inte äta upp svampen när han hittat den…

Minneslapp…

Varför heter det minneslapp?

Kanske för att en minneslapp…

Är en lapp som man  ska minnas…

Att skriva?

Hugga

Lika tråkigt som att ved hugga,

Lika kul att på dansbanan bugga!

Luft

Hjärtat bultar av nervositet. Jag springer ut från badrummet och kollar på klockan i hallen. Tjugo minuter har jag på mig. Jag rusar tillbaka till toaletten igen, tar snabbt på lite mascara, ögonskugga, rouge och läppglans. Jag drar en borste genom håret som lägger sig platt och ser fullständigt dött ut. Aaah! Jag hinner inte fixa mer! Jag måste ju göra ett gott intryck, på vår första utflykt och allt. Jag granskar mig själv i spegeln. Nåja, det duger väl. Jag ser åtminstone inte ut som ett troll.

Jag står i hallen och känner att paniken är ganska nära nu. Var är bilnyckeln?! Jag rotar runt i väskan, under mattan och i byrån- ingen nyckel. Var är den? Jag far runt med blicken i hallen. Hmpf, det är klart, varför letade jag inte där? Det är klart att nyckeln hänger på nyckeltavlan! Jag sliter till mig bilnyckel och husnyckel, slänger på mig jackan och väskan över axlarna, rusar ut, hoppar in i bilen och smäller igen dörren. Två gånger försöker jag stänga dörren utan att lyckas, på tredje försöket inser jag att jackan kommit i kläm. Jag vrider av mig jackan och slänger den i baksätet innan jag stänger förardörren och vrålar ut från uppfarten.

Tjugo minuter senare svänger jag in på hans gata och kryper fram för att hitta rätt hus. Nr 7 skulle det vara, vilket visar sig inte vara svårt att hitta eftersom jag ser honom stå och titta ut genom vardagsrumsfönstret. Han visar med en vinkning att han kommer ut, så jag lägger växeln i friläge och tar ett djupt andetag som uppenbarligen var extremt djupt eftersom en del av luften blåser ut, ja, ni vet, från fel kroppsöppning. I samma ögonblick ser jag honom komma gåendes med ett leende på läpparna emot bilen. Jag hissar upp mungiporna och öppnar passagerardörren i förhoppning om att det hinner blåsa in lite friskare luft innan han sätter sig. Knappast, ungefär fem sekunder senare glider han ner i sätet och stänger dörren igen. ”Jaha…”, säger han och tystnar en stund. Jag ser att det rycker lite i hans näsa innan han säger: ”Öh, har du haft en sådan där wunderbaum i bilen nyligen? Jag vet att det kan bli lite… extrem doft just i början?” Jag ser på honom och ler lite förläget innan jag sätter nyckeln i tändningslåset och vrider om samtidigt som jag säger med blicken riktad framåt: ”Ja, man vill ju göra ett gott första intryck.”  

Fly

Jag ser in mot det tomma rummet en sista gång, söker med blicken efter något som jag eventuellt har glömt. Det finns inget kvar. Jag tar några steg in, ställer mig i mitten, ser ut genom fönstret. ”Hallå!” säger jag högt rakt ut. Det ekar mellan väggarna. Jag vänder mig om och går ut från rummet, ut i den lilla hallen och öppnar ytterdörren för att för sista gången stänga och låsa.

Jag sätter mig i min grålackerade golf, lutar huvudet mot nackstödet och blundar i fem sekunder innan jag vrider om nyckeln i tändningslåset och backar ut från uppfarten.

Jag kommer snart ut på landsvägen, trycker plattan i mattan och kramar om ratten när jag susar fram i hastigheten 100 km/h. Det fladdrar till i magen av nervositet. På måndag börjar mitt nya liv, eller rättare sagt mitt liv börjar efter helgen.  Jag känner en tår som rinner ner längs kinden och torkar bort den med avigsidan av handen. Varför gråter jag? Jag har ingenting att sakna, inget annat än elände. Och mamma förstås; det/den enda jag kommer sakna från 29 år av liv, nej, 29 år av existens. Jag känner ett tryck över bröstet och kramar hårdare om ratten. Jag måste bort, bort, bort. Varför har jag inte gjort det här tidigare? Om en månad fyller jag trettio, varför gjorde jag inte detta för tio år sedan? Tänk, då kanske jag hade varit lycklig nu? Jag kanske hade planerat en stor fest för alla mina vänner till trettioårsdagen? Jag undrar om jag kommer ha funnit någon vän till dess, eller kommer det bli jag och mamma som sitter mittemot varandra vid köksbordet och äter en köpt tårta? Precis som de senaste 10 åren? Nåja, om det nu blir så kommer vi i alla fall sitta i min nya lägenhet och jag kommer prata om mitt nya jobb, mitt nya liv.     

Trycket över bröstet lättar. Jag kan inte låta bli att le, samtidigt som jag vrålar för full hals: ”Se upp! Här kommer jag! Linnea Anderssons liv börjar nu! Jaaa!”

pusselbitar

En flicka sitter vid köksbordet i sitt hem. Hon har spridit ut bitarna från sitt nyinköpta pussel över hela bordet. Hon ser på bilden som visar hur pusslet ska se ut när det är färdigt och söker med blicken över bordet. Hon letar efter de två bitarna som ska vara i mitten. Hon hittar en, jämför den med bilden och håller den sedan i handen medan hon letar efter biten som passar in bredvid. Snart hittar hon en som hon provar. Näpp, den är för stor. Hon letar vidare och provar flera stycken innan hon hittar den som passar.

Flickan ser på sina två bitar och lägger ner dem mitt på bordet. Nu kan hon låta bilden växa fram.

 

Fjärilarna far hysteriskt runt i min mage. Jag ser på min vita klänning och sedan upp på min far som står bredvid mig. Hans ögon är glansiga. Han ler mot mig när han säger: ”Redo?” Jag nickar och tar hans utsträckta hand, låter honom leda mig genom gången mellan bänkraderna. Medan vi går låter jag blicken vandra över människorna som sitter i bänkarna. Den ena sidans människor känner jag väl igen. Jag vänder blicken uppåt, framåt och mina mungipor hissas upp. Jag vrider på huvudet och ser på min far innan jag återigen riktar blicken framåt.

Jag håller lite i den långa klänningen när jag går uppför de två trappstegen. När jag klivit upp ser jag på min far och han ler än en gång mot mig innan han släpper min hand.  Jag ser upp på min blivande man som, liksom jag själv, står där med ett leende på läpparna  och jag ser också en tår som letar sig ner längs den släta kinden.

Prästen börjar tala och vi vänder oss framåt, utan att kunna låta bli att snegla på varandra då och då.   

När prästen frågar mig om jag vill älska den här mannen tills döden skiljer oss åt är det som om jag reser 20 år bakåt i tiden. Jag minns plötsligt när jag var sju år och älskade att lägga pussel. Jag brukade alltid leta reda på de två mittersta bitarna först, för att kunna bygga vidare därifrån. Det är där jag står nu. Jag har hittat den andra pusselbiten och är redo, redo för att låta bilden växa fram…

Manikyr

 

Manikyr, finns inte i kür,

Men kanske på Karin som vill få sina händer att skina,

Och det är väl ok,

Men går det inte lite långt,

När även lilla Anna,

Sitter där med naglar rosa och fina…