Glasklart

Hon sjunker ned i den bruna tygsoffan, lägger upp benen på schäslongen och trycker på Tv:n. Fångarna på fortets signaturmelodi hörs ut i rummet; ikväll är det lag tungviktarna mot lag lättviktarna. Hon har alltid gillat programmet och följer intresserat vad som sker på skärmen. Hon lyckas till och med glömma. Tills då det bryts för reklam. Hon suckar lite och går ut i köket för att bred en kvällsmacka. Just som hon ska börja skära några skivor av brödet går en kall kåre längs ryggraden på henne. Hon lägger ned kniven, lutar huvudet mot skåpsluckorna och blundar. Hon blundar så hårt att det flimrar i ögonen.  En ensam tår rinner ned längs hennes kind och landar på diskbänken. Det dröjer inte länge förrän hon sitter på golvet med huvudet i händerna och tårarna hejdlöst rinnande; tårar som är av både lättnad och rädsla. Hon försöker koncentrera sig på att andas djupt och långsamt, och lyckas efter en stund lugna ner sig. Hon torkar tårarna med den nedre delen på t-shirten och ställer sig sedan upp för att skära några skivor av brödet, och bre en skiva innan hon går och sätter sig i soffan igen. Just som hon ställer ner tallriken och glaset med juice på soffbordet dyker Gunde Svans nuna upp i bild. Hon lutar sig tillbaka, tar ett bett i smörgåsen och fortsätter följa jakten efter skatten.

Hon trycker ut lite tandkräm och börjar noga borsta tänderna. När hon spottat och sköljt munnen ser hon på sin egen spegelbild. Hon gillar inte det hon ser: en trettiofemårig kvinna med brunt, tunt, rakt hår och bruna sorgsna ögon. Det var inte såhär livet skulle bli. Hon trodde att hon skulle vara lycklig vid den här tidpunkten. Hon trodde att hon skulle ha hus, en man som hon älskar och som älskar henne och att de skulle ha två eller tre barn ihop. Hon stirrar på sin egen spegelbild. Hennes underkäke börjar darra. Hennes händer börjar darra. Hennes hjärta börjar darra. Hon vet. Det är alldeles glasklart.

Leta

 

Om du veta,

Var du alla dina grejor har,

Så slipper du leta! 

 

;)

svamp

På hundklubben:

Instruktören: Jaha, vad har du för förväntningar med den här kantarellkursen?

Jag: Ja, min hund kan ju redan söka upp kantareller…

Instruktören: Varför går du då kursen?

Jag: Jag vill lära honom att inte äta upp svampen när han hittat den…

Minneslapp…

Varför heter det minneslapp?

Kanske för att en minneslapp…

Är en lapp som man  ska minnas…

Att skriva?

Hugga

Lika tråkigt som att ved hugga,

Lika kul att på dansbanan bugga!

Luft

Hjärtat bultar av nervositet. Jag springer ut från badrummet och kollar på klockan i hallen. Tjugo minuter har jag på mig. Jag rusar tillbaka till toaletten igen, tar snabbt på lite mascara, ögonskugga, rouge och läppglans. Jag drar en borste genom håret som lägger sig platt och ser fullständigt dött ut. Aaah! Jag hinner inte fixa mer! Jag måste ju göra ett gott intryck, på vår första utflykt och allt. Jag granskar mig själv i spegeln. Nåja, det duger väl. Jag ser åtminstone inte ut som ett troll.

Jag står i hallen och känner att paniken är ganska nära nu. Var är bilnyckeln?! Jag rotar runt i väskan, under mattan och i byrån- ingen nyckel. Var är den? Jag far runt med blicken i hallen. Hmpf, det är klart, varför letade jag inte där? Det är klart att nyckeln hänger på nyckeltavlan! Jag sliter till mig bilnyckel och husnyckel, slänger på mig jackan och väskan över axlarna, rusar ut, hoppar in i bilen och smäller igen dörren. Två gånger försöker jag stänga dörren utan att lyckas, på tredje försöket inser jag att jackan kommit i kläm. Jag vrider av mig jackan och slänger den i baksätet innan jag stänger förardörren och vrålar ut från uppfarten.

Tjugo minuter senare svänger jag in på hans gata och kryper fram för att hitta rätt hus. Nr 7 skulle det vara, vilket visar sig inte vara svårt att hitta eftersom jag ser honom stå och titta ut genom vardagsrumsfönstret. Han visar med en vinkning att han kommer ut, så jag lägger växeln i friläge och tar ett djupt andetag som uppenbarligen var extremt djupt eftersom en del av luften blåser ut, ja, ni vet, från fel kroppsöppning. I samma ögonblick ser jag honom komma gåendes med ett leende på läpparna emot bilen. Jag hissar upp mungiporna och öppnar passagerardörren i förhoppning om att det hinner blåsa in lite friskare luft innan han sätter sig. Knappast, ungefär fem sekunder senare glider han ner i sätet och stänger dörren igen. ”Jaha…”, säger han och tystnar en stund. Jag ser att det rycker lite i hans näsa innan han säger: ”Öh, har du haft en sådan där wunderbaum i bilen nyligen? Jag vet att det kan bli lite… extrem doft just i början?” Jag ser på honom och ler lite förläget innan jag sätter nyckeln i tändningslåset och vrider om samtidigt som jag säger med blicken riktad framåt: ”Ja, man vill ju göra ett gott första intryck.”  

Fly

Jag ser in mot det tomma rummet en sista gång, söker med blicken efter något som jag eventuellt har glömt. Det finns inget kvar. Jag tar några steg in, ställer mig i mitten, ser ut genom fönstret. ”Hallå!” säger jag högt rakt ut. Det ekar mellan väggarna. Jag vänder mig om och går ut från rummet, ut i den lilla hallen och öppnar ytterdörren för att för sista gången stänga och låsa.

Jag sätter mig i min grålackerade golf, lutar huvudet mot nackstödet och blundar i fem sekunder innan jag vrider om nyckeln i tändningslåset och backar ut från uppfarten.

Jag kommer snart ut på landsvägen, trycker plattan i mattan och kramar om ratten när jag susar fram i hastigheten 100 km/h. Det fladdrar till i magen av nervositet. På måndag börjar mitt nya liv, eller rättare sagt mitt liv börjar efter helgen.  Jag känner en tår som rinner ner längs kinden och torkar bort den med avigsidan av handen. Varför gråter jag? Jag har ingenting att sakna, inget annat än elände. Och mamma förstås; det/den enda jag kommer sakna från 29 år av liv, nej, 29 år av existens. Jag känner ett tryck över bröstet och kramar hårdare om ratten. Jag måste bort, bort, bort. Varför har jag inte gjort det här tidigare? Om en månad fyller jag trettio, varför gjorde jag inte detta för tio år sedan? Tänk, då kanske jag hade varit lycklig nu? Jag kanske hade planerat en stor fest för alla mina vänner till trettioårsdagen? Jag undrar om jag kommer ha funnit någon vän till dess, eller kommer det bli jag och mamma som sitter mittemot varandra vid köksbordet och äter en köpt tårta? Precis som de senaste 10 åren? Nåja, om det nu blir så kommer vi i alla fall sitta i min nya lägenhet och jag kommer prata om mitt nya jobb, mitt nya liv.     

Trycket över bröstet lättar. Jag kan inte låta bli att le, samtidigt som jag vrålar för full hals: ”Se upp! Här kommer jag! Linnea Anderssons liv börjar nu! Jaaa!”